Lönerna är ofta ett hett diskussionsämne på Hattricks konferenser. Inte sällan spyr frustrerade användare galla över lönerna och svårigheterna att hålla dem under kontroll. Det ses som absurt att spelarna som presterar som bäst på planen säljs för en spottstyver pga lönerna, och att dessa superspelare ofta rumstrerar i lägre divisioner. I detta läge är det väldigt lätt att glömma de oerhört viktiga funktioner lönerna och framförallt den exponentiella lönestegringen har för spelbarheten i Hattrick. Detta kommer jag gå närmare in på i denna krönika.

Den mest grundläggande funktionen lönerna har är att begränsa hur pass bra ett lag kan bli. Utan denna begränsning skulle det i realiteten vara lagåldern som avgjorde vem som hade bäst lag. Att träna någorlunda effektivt är inte särskilt svårt, och om det inte fanns någon begränsning för hur långt vi kan träna en spelare skulle det vara i stort sett omöjligt för en skicklig manager att komma ikapp och besegra än sämre manager som startat tidigare.

Innan lönerna börjar begränsa vår träning är spelet ganska endimensionellt. Det är mest en lång väntan på att laget ska bli tillräckligt bra för att kunna mäta sig med äldre lag. Många uppskattar dock den känsla av snabb utveckling som denna period i spelet ger, att man känner hur laget stadigt blir bättre och bättre. Men om inte lönerna fanns som begränsande faktor skulle även alla andra lag utvecklas på samma sätt, och man skulle således inte utvecklas alls relativt de andra lagen. Frågan är hur länge ett sånt spel skulle vara intressant, ett spel där man hela tiden blev bättre och bättre, och där alla andra också blev det.

När man når lönetaket uppstår en helt ny fas i spelet. Man måste börja tänka mer långsiktigt, mer strategiskt. Biförmågor, ursprungsland och specialiteter får helt plötsligt stor vikt. Skall man satsa på lönetunga innermittar för att vinna mittfältskampen eller satsa på ett mer balanserat lag? Ska man satsa på 11 toppspelare och begränsa sina taktiska möjligheter och bli känslig för skador, form och avstängningar, eller ska man satsa på en bredare trupp och större taktisk frihet, men därmed svagare startelva? Ska man satsa på äldre, bättre och billigare spelare men samtidigt leva i skräck för skador och måndagssjuka? Valen är många, och den manager som hanterar dessa val bäst når störst framgång. Spelet blir mer komplicerat, valen fler och svårare. Lagålder är i detta skede ganska ointressant, managerns skicklighet desto viktigare.

I detta läge ser man också att lagen är mer jämnstarka jämfört med i outvecklade divisioner. Det kan skilja en del mellan olika lagdelar, beroende på vad man tränar och om man är mer försvars- eller anfallsorienterad. Men som helhet är lagen någorlunda jämna, då inget lag i längden har råd med signifikant bättre spelare. Detta innebär att taktiska val blir mer avgörande, att enbart vinna på råstyrka är sällan ett alternativ. Lönerna innebär således att både strategi och taktik blir mer avgörande, att skicklighet blir viktigare än lagålder.

Lönernas exponentiella stegring minskar även skillnaderna mellan divisionerna, och det är för spelbarheten väldigt positivt, även om det inte stämmer överens med verkligheten särskilt mkt. I mogna divisioner är skillnaden inte jättestor i vad du kan uppnå för lagkvalitet utan att få problem med lönen om man jämför två intilliggande divisioner. Det innebär att man har en god chans att konkurrera och klara sig kvar när man avancerar till en högre division, och att man hyfsat snabbt kan träna upp sina spelare den bit som fattas. Är man en skicklig coach kan man kompensera för sitt något sämre lag och klara sig kvar, och det tar inte så lång tid att nå ett för divisionen adekvat lag.

Skulle lönekurvan vara flackare skulle det innebära att inkomstskillnaderna mellan divisionerna får betydligt större utslag på lagkvaliteten. Det innebär att skillnaderna mellan två intilliggande divisioner skulle bli stora, eftersom skillnaderna i inkomst mellan divisionerna skulle innebära fler stegs skillnad i vad man har råd att ha för spelare. Skulle kurvan vara för flack skulle lag som tar klivet upp vara chanslösa, och de skulle heller inte ha möjlighet att snabbt träna upp sina spelare till en jämförbar nivå, eftersom skillnaderna helt enkelt skulle vara för stora. Inte heller skulle de kunna kompensera med sin taktiska skicklighet om skillnaderna i lagstyrka är för stor. Istället måste de köpa ihop motsvarande spelare för att ha en chans att klara sig kvar i en högre division i detta scenario. Det skulle innebära att det blir viktigare att ligga och småputtra och spara ihop pengar inför klivet upp, så man har råd att köpa ihop ett helt nytt lag när man väl tar steget.

Att öka skillnadedrna mellan divisionerna skulle således innebära att fler lag skulle ligga och ”fisa” i väntan på att kunna avancera. Är skillnaden ganska liten i lagkvalitet i divisionen ovanför skulle få lag tveka om att gå upp om de hade chansen.

Lönerna fyller alltså många intrikat strategiska och taktiska funktioner, och balansen är väldigt känslig. Små förändringar i löneformeln skulle få omvälvande effekter, och spelet bli väldigt annorlunda, och i min mening klart sämre och mindre intressant. Så när du irriterar dig på lönerna nästa gång, tänk på att dina konkurrenter har samma problem, och att om du hanterar denna utmaning bättre än dem så går du segrande ur striden.